Lidingöloppet 30 km – backarna jag fortfarande minns

Jag underskattade vad backarna skulle kosta

Efter två rundor på Lidingöloppets 30 kilometer är det inte någon enskild backe som tar störst plats i minnet. Det är känslan när nästa lutning kommer och benen inte riktigt har släppt den förra. Jag kunde vara nöjd med ansträngningen på ett lättare parti och ändå bli överraskad så fort det började gå uppför igen.

Mitt misstag var att försöka hålla ihop farten i stället för ansträngningen. Klockan fick bli arbetsledare. Inte mitt smartaste personalbeslut.

Jag hade sprungit tillräckligt mycket för att känna mig uthållig, men blandade ihop uthållighet med förmågan att tåla upprepade backar. Det är den skillnaden jag fortfarande tänker på när jag springer kuperat. Jag behöver inte vinna tillbaka varje sekund när marken planar ut. Ibland behöver jag bara låta andningen komma ikapp innan jag börjar förhandla med tempot igen.

Veckorna behövde innehålla mer än kilometer

Jag tycker om en träningsvecka som ser prydlig ut i pappersdagboken. Distans, tid, snittempo och puls i raka rader. Men inför ett långt, kuperat lopp räcker det inte att totalsumman ser trevlig ut. Jag behöver också fråga mig hur passen faktiskt har känts.

Min vanliga ram är 40–55 kilometer fördelat på fyra till fem pass, med ungefär 80 procent lugn löpning, en kvalitetsdag och långpass på helgen. När jag tänker tillbaka på förberedelserna är det framför allt de lugna passen i varierad terräng jag hade velat ge större betydelse. Inte fler hårda dagar, utan mer vana vid att låta farten skifta.

Efter hösten 2021 när knät sa ifrån blev jag försiktigare med snabba ökningar. Två korta styrkepass har också fått en stadig plats i veckan. För mig handlar det om kontinuitet, inte om att pressa in en sista imponerande träningsvecka.

Känslan sa mer än snittempot

I dagboken använder jag en känsloskala från ett till fem. Två betyder att jag hade kunnat prata hela vägen. Fem hör hemma vid sista intervallen. Den enkla noteringen hjälper mig att se sådant som snittempot gömmer: ett långsamt pass kan ha varit alldeles för ansträngande.

Det var också mitt problem med backarna. Jag tittade gärna på vad jag fick ut i fart, mindre gärna på vad det kostade. Om jag började flåsa accepterade jag det som en självklar del av uppförslöpningen, trots att jag hade mycket kvar att springa.

Efter mina fyra Göteborgsvarv känner jag igen frestelsen att jämföra prestationer med en enda sluttid. Men min erfarenhet från Lidingö ryms dåligt i den jämförelsen. Hur jag disponerar ansträngningen säger mer om genomförandet än om klockan visar ett tempo jag brukar vara nöjd med hemma.

Nästa gång vill jag börja med mindre brådska

Jag skulle inte försöka lösa hela loppet med ett bestämt kilometertempo. Jag skulle börja med en ansträngning som känns nästan överdrivet återhållsam och acceptera att uppförsbackarna får sänka farten. Det låter självklart vid köksbordet. Med nummerlapp är jag märkligt bra på att glömma självklarheter.

Jag tar också med mig något från min svenska klassiker 2022: förberedelser behöver fungera i vardagen, inte bara se ambitiösa ut på papper. Ett genomfört lugnt pass är mer användbart för mig än ett storslaget pass som kräver flera dagars återhämtning.

Det praktiska försöker jag göra lika odramatiskt. Jag använder en packlista inför lopp för att slippa ägna onödig energi åt bortglömda saker. Den energin behövs bättre när jag blir trött. Min viktigaste förändring är ändå enkel: mindre jakt på fart tidigt, mer tålamod med benen.