Hösten då knät sa ifrån – och vad jag lärde mig

Hösten 2021 märkte jag hur svårt det var att backa

Jag hade sprungit sedan 2016 och hunnit göra löpningen till en självklar del av veckan. Därför blev knäbesvären hösten 2021 mer än ett avbrott i träningen. Jag saknade också stunden när dörren stängdes bakom mig och dagens enda uppgift var att sätta ena foten framför den andra.

Första veckan tänkte jag mest på nästa pass. Veckan efter tänkte jag fortfarande på nästa pass. Jag ville ha ett tydligt besked från kroppen, helst ett som passade kalendern. I stället fick jag börja acceptera att min plan inte var något löfte.

Mitt misstag var inte brist på ambition. Det var att ambitionen fick väga tyngre än känslan i knät. Jag var betydligt bättre på att räkna genomförda kilometer än på att värdera ett klokt avbrutet pass.

Jag behövde läsa mer än distansen i loggen

I pappersdagboken och klockan noterar jag datum, distans, tid, snittempo, puls och känsla från 1 till 5. En tvåa betyder ungefär att jag kunde ha pratat hela vägen. En femma hör hemma vid sista intervallen. Men ansträngning och besvär är inte samma sak. Ett lugnt pass kan fortfarande kännas fel i knät.

Under veckorna med besvär blev kommentarerna viktigare än tempokolumnen. Hur kändes starten? Ändrades känslan längs vägen? Hur var det senare på dagen? Jag behövde inte formulera någon medicinsk förklaring. Jag behövde sluta gömma det obekväma bakom en snygg snittfart.

När jag tittar på mitt löparår 2026 i siffror har jag med mig den skillnaden. En veckosumma kan beskriva mängden träning, men inte ensam avgöra om veckan blev bra. Det är en ganska dyrköpt insikt för någon som gillar summeringsraden så mycket som jag.

Jag slutade försöka ta igen missade pass

De följande veckorna fick jag öva på något betydligt mindre storslaget än intervaller: att låta ett missat pass förbli missat. Det fanns ingen träningsskuld som måste betalas på söndagen. Att klämma in mer för att kalendern hade en lucka gjorde inte resonemanget bättre.

Det jag tog med mig var att bygga styrka och vara försiktigare med ökningar. I dag springer jag vanligtvis 40–55 kilometer fördelat på fyra eller fem pass och gör två korta styrkepass. Ungefär 80 procent av löpningen är lugn, med en kvalitetsdag och långpass på helgen. Det är min vardag, inte ett recept för ett krånglande knä.

Jag tycker fortfarande om att fundera på Hässelbyloppet eller läsa om Kullamannen. Skillnaden är att ett lockande lopp inte längre får bestämma hur snabbt jag ökar träningen.

Jag blev bättre på att skilja tålamod från passivitet

Jag önskar att jag kunde beskriva en enda morgon när allt vände. Min viktigaste lärdom var mindre dramatisk: jag behövde fatta rimliga beslut flera gånger, även när de var tråkiga. Att avstå från ett planerat pass kunde vara ett aktivt beslut, inte ett misslyckande.

Det perspektivet följer med när jag tänker tillbaka på mina upplevelser av Lidingöloppet 30 km. Jag tycker om långa utmaningar, men vill inte förväxla förmågan att fortsätta med skyldigheten att alltid göra det.

Jag är inte läkare eller coach. Om du har besvär som består är vården eller 1177 rätt ställe för en bedömning. Min egen erfarenhet hjälper mig att beskriva hur frustrerande det kan kännas att backa. Den säger inte vad som orsakar någon annans smärta.