Från 3:58 till 3:34 – mina två Stockholm Marathon

2019 sprang jag på 3:58 och ville gärna vara duktig på varje pass

Jag började springa 2016, efter att en kollega fått mig att anmäla mig till Midnattsloppet. Första milen tog 58 minuter. Tre år senare sprang jag mitt första Stockholm Marathon på 3:58. Jag var stolt, men hade fortfarande svårt att skilja mellan att träna och att visa för mig själv att träningen fungerade.

Ett lugnt pass kunde bli lite snabbare bara för att benen kändes bra. Nästa gång ville jag gärna matcha den rundan. Ingen dramatisk förändring från dag till dag, men en ovana: klockan fick bestämma vad som räknades som ett bra pass.

Det är mitt tydligaste misstag från den perioden. Jag sökte kvitton för ofta. Ett pass som slutade med pigga ben kändes nästan misstänkt enkelt, när det egentligen kunde vara precis vad jag behövde. Jag hade lärt mig att ta mig ut. Jag hade inte riktigt lärt mig att hålla igen.

Mellan loppen behövde jag få vardagsträningen att fungera

Hösten 2021 fick jag ont i knät, det som kallades löparknä. Det blev en påminnelse om att konditionen inte var det enda att ta hänsyn till. Jag behövde bygga styrka och öka försiktigare, inte bara känna efter om jag orkade springa längre.

Efter den perioden fick två korta styrkepass en tydligare plats. Inte särskilt glamoröst. Hemma i en trea i Sundbyberg finns heller ingen större risk att förväxla golvytan med ett träningsläger. Men det korta som faktiskt blir gjort passar mig bättre än storslagna planer.

År 2022 genomförde jag en svensk klassiker. När jag tänker tillbaka på mitt klassikerår är det också vardagen jag minns: att få träningen att rymmas bredvid frilansjobb och familjeliv. Jag kunde inte låta varje vecka kräva perfekta förutsättningar. Den lärdomen tog jag med mig mot nästa maraton.

Inför 3:34 fick de lugna passen vara lugna

År 2024 sprang jag Stockholm Marathon på 3:34:10. Jag ser inte den tiden som resultatet av ett särskilt hjältepass. Skillnaden låg snarare i hur jag tänkte kring vanliga veckor och passen mellan de ansträngande dagarna.

Min grund är numera 40–55 kilometer fördelat på fyra till fem löppass, ungefär 80 procent lugnt, en kvalitetsdag och långpass på helgen. Det är en ram, inte ett krav på att varje vecka ska se identisk ut. Ett jobb som drar ut på tiden eller en familjeplan behöver också få plats.

Jag skriver distans, tid, snittempo, puls och känsla i pappersdagboken och har passet i klockan. Känsla 2 betyder att jag kunde ha pratat hela vägen. Känsla 5 hör hemma vid sista intervallen, inte på en vanlig lugn runda.

Det låter självklart nu. För mig tog det några år att acceptera att ett långsammare träningspass kunde vara ett bättre genomfört träningspass.

Nästan 24 minuter snabbare, men inget recept att kopiera

Jag kan inte fördela förbättringen mellan loppen i exakta minuter för styrka, långpass och lugnare tempo. Fem år rymmer mycket löpning och många lärdomar. Det vore lite väl praktiskt om pappersdagboken kunde leverera en sådan uträkning.

Det jag känner igen är större trygghet i den egna ansträngningen. Samma tålamod återkommer när jag tänker på mina fyra Göteborgsvarv: erfarenhet är också att inte låta varje bra dag bli en anledning att ändra planen.

När jag tittar på lopp i Stockholm försöker jag därför börja med frågan om vad som passar vardagen, inte bara vilken sluttid som lockar. Jag tycker fortfarande om siffror. Skillnaden är att jag numera vill ha träningsveckor som går att upprepa, inte bara en enskild vecka att vara imponerad av.