Mitt klassikerår – loggen från Vasaloppet till Lidingöloppet

Inför Vasaloppet behövde jag släppa löparens sätt att räkna

Jag genomförde En svensk klassiker 2022. När jag tänker tillbaka är det inte målgångarna som förklarar året bäst. Det är veckorna däremellan: blöta träningskläder i hallen, planering med sambon och känslan av att alltid vara lite nybörjare i nästa gren.

Inför Vasaloppet fick löpningen mindre utrymme. Det skavde mer i huvudet än i benen. Jag var van vid att bedöma en träningsvecka efter sprungna kilometer, men skidpassen gick inte att stoppa in i samma ruta.

I pappersdagboken skrev jag tid och känsla, precis som efter löpningen. En tvåa betydde att jag kunde ha pratat hela vägen. Det hjälpte mig att låta lugnt vara lugnt, även när tekniken kändes ungefär lika elegant som att bära en soffa genom ett trapphus.

Veckorna fungerade först när allt inte skulle få plats

Mitt första misstag var att försöka lägga till träning utan att ta bort något. Skidor ovanpå löpning. Sedan cykel ovanpå det. I kalendern såg det ambitiöst ut. Vid middagsbordet såg jag mest trött ut.

Jag började i stället ge veckorna ett huvudfokus. Under en skidvecka fick löpningen hålla kontakten med benen, inte utveckla formen. När cyklingen tog större plats fick ett längre cykelpass ersätta annan uthållighetsträning. Simningen krävde dessutom tid runt själva passet: resa, ombyte och den där obligatoriska jakten på ett borttappat hänglås.

Knähösten 2021 fanns kvar i minnet. Jag behöll därför korta styrkepass och försökte undvika stora hopp i belastningen. Samma tålamod som jag beskriver kring att börja springa stegvis behövdes också när konditionen redan fanns. Att orka flåsmässigt var inte samma sak som att vara van vid varje rörelse.

Mitt största misstag var att göra de lugna passen för jobbiga

Det fanns veckor när jag ville få bekräftelse från varje pass. Ett lugnt pass kändes nästan bortkastat om jag inte kom hem ordentligt trött. Det var ett ganska effektivt sätt att göra nästa träningsdag sämre.

I loggen blev känsloskalan viktigare än tempot. Om ett tänkt lätt pass landade på fyra hade jag inte fått ett extra bra träningspass. Jag hade gjort något annat än jag planerat. Den skillnaden var obekvämt nyttig.

Jag försökte också skilja på missad träning och träning som behövde tas igen. Ett struket pass var oftast bara struket. Annars blev helgen en uppsamlingsplats för dåligt samvete, med familjetiden som förlorare.

Efter skidåkningen och senare cyklingen behövde jag hitta nya rutiner, inte bevisa att formen var kvar direkt. Simningen blev ytterligare en påminnelse om att ansträngning och fart inte alltid följs åt. Jag kunde jobba rejält och ändå känna mig märkvärdigt stillastående.

Till Lidingöloppet fick löpningen växa tillbaka

När Lidingöloppet blev nästa tydliga mål längtade jag efter löpningens enkelhet. Skor på, ut genom dörren. Ingen utrustningslogistik som krävde en egen kalender.

Men jag kunde inte behandla all cykelträning som om den automatiskt var löpträning. Jag hade samlat uthållighet, men behövde ändå vänja benen vid mer löpning igen. Därför fick lugna rundor komma före jakten på fart. Ett längre pass på helgen var användbart först när resten av veckan lämnade utrymme för det.

Det finaste med klassikeråret var bredden. Det jobbigaste var också bredden. Jag hann sällan känna mig riktigt hemmastadd innan fokus flyttades vidare.

Efteråt var jag stolt över genomförandet, men också glad över att slippa planera nästa gren. Året lärde mig att en fungerande träningsvecka inte är den fullaste. Det är den jag kan återhämta mig från och faktiskt vilja upprepa.