Fyra Göteborgsvarv – från första halvmaran till 1:39

Första Göteborgsvarvet handlade om att orka hela vägen

Jag började springa 2016 efter att en kollega lockat med mig till Midnattsloppet. Den första milen tog 58 minuter. När halvmaran blev nästa mål hade jag fortfarande ganska dålig känsla för skillnaden mellan att vara flåsig och att träna lagom. Jag tyckte gärna att ett pass skulle kännas ordentligt för att räknas.

Inför mitt första Göteborgsvarv var distansen den stora saken i huvudet. Jag ville få till längre pass, men behövde också få löpningen att fungera mellan jobb och familjeliv. Ett genomfört vardagspass var ofta viktigare än den perfekta planen.

Det jag främst tar med mig från första starten är respekten för halvmaran. Att känna sig pigg tidigt säger inte särskilt mycket om hur benen känns senare. På min sida om Göteborgsvarvet håller jag loppinformationen skild från sådant som bara är min egen upplevelse.

Mellan starterna behövde jag lära mig att bromsa

Fyra starter betyder inte fyra raka steg framåt i träningen. Mitt vanligaste misstag har varit att lägga lite för mycket fart i pass som egentligen skulle vara lugna. Inte intervallhårt, bara tillräckligt fort för att nästa pass skulle kännas segare. En ganska diskret form av otålighet.

Hösten 2021 fick jag ont i knät, löparknä, och blev tvungen att tänka mer på styrka och försiktig ökning. Det var ingen rolig läxa. Däremot ändrade den vad jag räknade som en bra träningsvecka: inte största möjliga mängd, utan träning jag kunde fortsätta med.

Mitt klassikerår 2022 hör också till bakgrunden. Göteborgsvarvet har inte varit ett isolerat projekt. Träningen har vuxit fram mellan andra mål, och jag har behövt välja vad som faktiskt får plats snarare än att försöka bli bättre på allt samtidigt.

Så ser veckorna bakom 1:39 ut

I dag springer jag normalt 40–55 kilometer fördelat på fyra till fem pass, plus två korta styrkepass. Ungefär 80 procent av löpningen är lugn. Jag har en kvalitetsdag och lägger långpasset på helgen. Det är grundrytmen, inte ett schema som varje vecka måste pressas in i.

I pappersdagboken skriver jag datum, distans, tid, snittempo, puls och känsla från ett till fem. En tvåa betyder att jag kunde ha pratat hela vägen. En femma hör hemma vid sista intervallen, inte på en vanlig lugn runda. När flera tänkta tvåor börjar kännas betydligt tyngre behöver jag åtminstone sluta låtsas att allt är som vanligt.

Det är samma vardagstänk som ligger bakom mitt träningsprogram för Göteborgsvarvet. Jag vill hellre avsluta ett lugnt pass med marginal än behöva förhandla med mig själv om nästa. Klockan får gärna tycka att passet var oansenligt.

1:39:20 blev resultatet, men inte hela berättelsen

Mitt bästa Göteborgsvarv är 1:39:20 från 2025. Efter fyra starter är det förstås tiden jag gärna nämner. Den ryms snyggt på en rad, till skillnad från alla vardagsbeslut som gjorde träningen möjlig.

Jag ser en tydlig parallell till vägen från 3:58 till 3:34 på Stockholm Marathon: förbättringen handlar för mig mindre om ett hemligt pass och mer om att kunna fortsätta träna. Jag har också sprungit Lidingöloppets 30 kilometer två gånger, men försöker inte göra varje långpass till ett nytt uthållighetsprov.

Om du siktar på en snabbare halvmara är min personliga lärdom därför ganska odramatisk. Jag behövde inte göra varje vecka märkvärdig. Jag behövde bli bättre på skillnaden mellan lugnt och hårt, och acceptera att en justerad plan också kan vara en genomförd plan.