Barfotaskor och löpning – mitt försiktiga test

Vad menar jag med barfotaskor löpning?

För mig betyder det tunna, flexibla skor med lite dämpning och ingen stor hälldiff. Jag delar upp dem i tre enkla typer när jag själv väljer: rena barfotaskor med tunn sula och bred tåbox, övergångsskor som är lättare och lägre men fortfarande har lite dämpning, och vanliga träningsskor som jag använder till allt det andra. Kriterierna jag tittar på är enkla: tårna ska kunna röra sig, hälen ska inte kännas hög, skon ska sitta still utan att jag drar åt hårt, och sulan ska ge grepp på det jag faktiskt springer på. Jag skriver inga modellnamn och inga priser i loggen, bara datum, distans, tid, snittempo, puls och känsla 1–5.

När jag springer på stig med rötter och blöta stenar väljer jag i stället det jag skriver om under trailskor. Det är samma tanke där: rätt grepp för dagen, inte något jag ska bevisa något med.

Hur började jag, och hur lite vågade jag ta?

Jag började 2016 med en mil på 58 minuter, så jag har en viss vana av att göra saker långsamt. Efter knäbesvären hösten 2021 blev jag ännu mer försiktig med allt som ändrar belastningen. Första gången med tunna skor gick jag 400 meter på gångväg vid Lötsjön, sedan gick jag hem i vanliga skor. Kändes 2 i boken: kunde pratat hela vägen. Veckan efter blev det 800 meter, snittempo 6:45, puls 128, känsla 2.

Jag låg kvar där i flera veckor innan jag lade in 1 km i slutet av ett lugnt pass. Aldrig direkt efter intervaller, aldrig dagen före långpasset. Min kvalitetsdag i veckan fortsatte i de vanliga skorna. Det är också därför jag är skeptisk till att blanda in löpning med viktväst samtidigt som jag provar något nytt under fötterna. En sak i taget, helt enkelt.

Vilka pass funkar, och vilka låter jag bli?

Ungefär 80 procent av mina 40–55 km i veckan är lugna. Det är bara i den lugna delen som barfotaskorna får plats: 1–2 km på jämnt, torrt underlag, ibland lite gång emellan. Jag håller dem borta från backintervaller, från sista kilometern när jag är trött och från helgens långpass. Regn gör jag precis som i löpning i regn: jag sänker ambitionen, kortar sträckan och byter om direkt när jag kommer in. Kallt och blött i november påminner mig om varför jag hellre lägger tid på löparkläder för vinter än på att vara tapper med tunna sulor.

Jag springer inte med musik på de här passen. Jag vill höra steget, och jag har skrivit varför i hörlurar för löpning. Det är ingen regel för dig, bara mitt sätt att hålla koll på att jag inte börjar smälla ner hälarna.

Vad tittar jag på efteråt i pappersdagboken?

Det står samma fem saker som alltid, plus en rad om vaderna och fötterna dagen efter. Inte en siffra mer. Känsla 3 är min gräns för att upprepa sträckan veckan därpå. Känsla 4 eller 5 betyder att jag går tillbaka ett steg, även om tempot såg fint ut i klockan. Ökar gör jag högst litegrand per vecka, och bara om både passet och morgonen efter varit lugna.

Allmänt etablerat är att kroppen behöver tid när belastningen flyttar sig, och att ihållande besvär hör hemma hos vården eller 1177. Jag är varken coach eller läkare, och jag skriver bara om det jag själv gör. Blir det ömt mer än någon dag ringer jag hellre en gång för mycket än försöker springa bort det.