Mitt första halvmaraton – vad jag skulle göra annorlunda

Jag gjorde för många pass till små formbesked

Mitt första halvmaraton började egentligen med samma tanke som många andra löparprojekt: undrar om jag klarar det? Sedan smög sig nästa fråga in: hur fort? Den andra frågan fick alldeles för mycket plats.

Jag började springa 2016 efter att en kollega fått mig att anmäla mig till Midnattsloppet. Första milen tog 58 minuter. När jag tänker på hur jag började springa är det lätt att förstå otåligheten. Varje förbättring kändes som ett kvitto, och jag ville gärna ha ett nytt efter varje pass.

Under veckorna inför halvmaran blev därför även vanliga rundor små prov. Jag tittade på snittfarten och försökte rädda den om första kilometern varit långsam. Inte för att passet krävde det, utan för att siffran skulle se trevligare ut. Pappersdagboken fick en snygg rad. Benen fick sällan rösta.

Veckorna hade behövt en tydligare skillnad mellan lugnt och hårt

Det jag skulle ändra först är inte antalet pass, utan skillnaden mellan dem. Ett lugnt pass ska inte behöva försvaras med att avslutningen åtminstone gick fort. Den tanken hade sparat mig mycket onödigt förhandlande med klockan.

I dag springer jag ungefär 40–55 kilometer i veckan, fördelat på fyra–fem pass. Omkring 80 procent är lugnt, med en kvalitetsdag och långpass på helgen. Det är min nuvarande vardag, inte en startnivå jag tycker att du behöver kopiera inför din första halvmara.

Jag antecknar datum, distans, tid, snittempo, puls och känsla från 1 till 5. Känsla 2 betyder att jag hade kunnat prata hela vägen. Den raden hade jag velat ta större hänsyn till redan då. När jag summerar mitt löparår 2026 i siffror vill jag därför låta känslan stå bredvid kilometrarna, inte försvinna bakom dem.

Långpassen skulle ha varit övning, inte uppvisning

Under de sista veckorna blev långpasset laddat. Jag ville komma hem med ett besked om att distansen skulle fungera. Problemet var att jag också ville ha besked om farten. Två frågor i samma pass, och helst ett lugnande svar på båda.

Jag skulle hellre ha använt de passen till att öva på sådant som lätt känns för vardagligt: öppna försiktigt, hitta ett avslappnat steg och prova hur det känns att dricka och äta under längre löpning. Framför allt skulle jag ha accepterat att ett träningspass inte behöver efterlikna hela loppet.

En ny anmälan löser inte den otåligheten. Oavsett om jag fastnar för Malmö halvmaraton, Run Malmö, eller bläddrar bland halvmaraton 2027, behöver jag samma påminnelse: välj först ett rimligt mål och låt träningen få plats i livet. Tävlingskalendern är betydligt lättare att fylla än återhämtningen.

På startlinjen skulle jag ha litat mer på det försiktiga

Mitt tydligaste misstag var att tolka pigga ben som en instruktion att springa fortare. Jag hade tränat för att orka länge, men när det väl gällde lockade det att börja som om uppgiften var mycket kortare.

Om jag fick göra om starten skulle jag välja en ansträngning som nästan kändes löjligt återhållsam. Inte jaga någon framför mig och inte försöka samla sekunder på hög. Jag skulle ge mig själv tid att förstå hur kroppen kändes innan jag började förhandla om farten.

Det betyder inte att första halvmaran måste bli perfekt genomförd. Min blev framför allt en lektion i tålamod. Efteråt såg jag lättare skillnaden mellan att vara trött för att uppgiften är lång och att ha gjort den onödigt svår från början. Den lärdomen har varit mer användbar än ännu en snygg kilometertid i klockan.