Skavsår och blåsor av löpning – så förebygger jag

Varför får jag blåsor av löpning?

För min del börjar det nästan alltid med något litet som skaver igen. En strumpa som viker sig under hålfoten, en sko som är lite för trång över tårna eller ett par kilometer i regn där allt blir blött. Huden utsätts för upprepad friktion, och till slut protesterar den. Det behöver inte vara ett hårt pass. Mina längsta lugna rundor har gett mer strul än tröskelpass löpning, just för att tiden i skon blir så lång.

Jag tänker därför på tre saker: minsta möjliga gnidning, så lite fukt som möjligt och en passform som inte flyttar sig när jag blir trött i steget. Det är vardagskunskap, inte någon finare teori. När jag glömmer bort det brukar jag få en liten, tydlig påminnelse någonstans mellan 7 och 9 km.

Så gör jag innan jag knyter skorna

Jag har en liten rutin på hallgolvet. Torra fötter, rena strumpor utan sömmar där de stör, och en snabb koll att tårna kan röra sig utan att foten glider fram i skon. Byter jag modell eller strumptyp gör jag det på ett kort pass först, inte på helgens långa. Det lärde jag mig under hösten 2021, när jag samtidigt försökte bygga styrka efter besvär med knät och ville ändra på allt på en gång. Det blev för mycket på en gång.

Vid längre pass smörjer jag inte på måfå, utan testar i förväg vad som funkar med just de strumporna. Regn eller svettiga sommarrundor gör att jag hellre tar med ett torrt extra par än chansar. Jag skriver också in i pappersdagboken vilket par jag hade, bredvid distans, tid, snittempo, puls och känslan 1–5. Kändes 2 i benen men 4 under fotsulan är värt att notera.

Vad gör jag när det börjar skava på rundan?

Jag stannar. Det tog mig några år att sluta tänka «bara två kilometer kvar». Nu lossar jag skon, rättar till strumpan och drar åt snörningen lite annorlunda om trycket sitter på ett ställe. Hjälper det inte går jag hemåt i lugnt tempo eller avslutar. En kort runda med ett litet rött märke är för det mesta bara en irriterande detalj dagen efter. En lång runda med samma märke brukar bli en längre paus än jag vill.

Jag håller också isär det här från annat som kan störa steget. Ont framme vid höftböjaren har jag skrivit om i ont i ljumsken vid löpning, och drar jag upp foten för att slippa ett ömt ställe märker jag ofta att ont i hälsenan av löpning eller hälsporre och löpning får ta mer last. Då är det klokare att korta passet än att kompensera mig igenom hela vägen hem.

Kan jag springa vidare med en blåsa?

Jag avgör efter hur det känns när jag går i vardagsskorna, inte efter vad klockan föreslår. Är det bara lite ömt och steget fungerar normalt tar jag ett kort, lugnt pass på slät yta. Gör det ont direkt, eller ändrar jag foten för att slippa trycket, blir det vila från löpningen tills det lugnat sig. Jag pillar inte, lovar inga snabba lösningar och fortsätter inte «för att det står i planen».

När jag ändå är tillbaka håller jag första passet enkelt. Inga fartlek-ryck, inga backar, bara 4–5 km där jag kan prata hela vägen. Känslan får gärna landa på 2. Nästa dag läser jag anteckningen igen innan jag bestämmer om det är läge att öka. Min vecka är ändå mest lugna kilometer, så en försiktig comeback kostar sällan särskilt mycket i form.