Broddar för löpning – när dubbskorna inte räcker

När räcker inte dubbskorna?

För mig handlar det om blankis. Dubbskor funkar bra när isen är lite frostig och jag kan hålla steget, men på den där hårda, glansiga ytan vid busshållplatsen och i skuggan bakom husen börjar jag ta korta, försiktiga steg. Då blir passet mer balans än löpning.

Jag loggar känslan efteråt. Kändes 2 betyder att jag kunde pratat hela vägen, men de där partierna gör ofta att jag ändå spänner mig. Då är broddar ett sätt att behålla samma lugna tempo som i övrigt, inte ett sätt att köra snabbare. Mer om grundinställningen finns i löpning i vinter.

Vilka typer jag skiljer på

• Helfotsbroddar med dubb under hela sulan. Mina tryggaste på rena issträckor. De känns lite klumpiga på torr asfalt, så jag tar dem på precis före partiet och av direkt efter.
• Kortare broddar fram under tåpartiet. Smidigare när jag springer lättare och vill ha kvar rullningen. Jag använder dem när det är omväxlande is och bar väg.
• Skruvade sulor eller dubbskor. Det jag redan har på fötterna under större delen av vintern. Broddarna är komplementet, inte ersättaren.

Jag håller det enkelt: en typ till lugna långpass, en typ till de pass där tempot ändå är lite piggare. Inga fina indelningar i loggen, bara en rad om vad jag hade på fötterna.

Det jag kollar innan jag tar med dem

Passform först. De ska sitta över skon utan att glida i sidled när jag svänger runt Lötsjön. Jag drar åt dem stående i hallen, går tio steg i trapphuset i Sundbyberg och känner efter om något skaver mot hälen.

Sedan kollar jag hur snabbt jag får av dem. Isen kan ta slut mitt i passet, och jag vill inte stå och fumla med frusna fingrar. Därför hänger jackan med ficka som rymmer dem, samma löparjacka jag använder när det blåser från Ulvsundasjön. Under den är det oftast löpartights och ett par strumpor jag vet funkar.

Jag tittar också på hur de låter på bar asfalt. Högt klapper i tre kilometer gör att jag hellre bär dem i handen tills isen kommer.

Så påverkar broddar mitt sätt att springa

Jag sänker tempot en aning, kortar steget och låter axlarna vara låga. Det är samma idé som när jag försöker hålla andningen lugn när jag springer: inga ryck, inga heroiska omtagningar. På min 40–55 kilometers vecka blir det sällan mer än ett kvalitetspass, och det passet lägger jag inte på blankis.

Hösten 2021 lärde jag mig att inte kompensera för halka med stela höfter och låsta knän. Jag bygger hellre styrka i de två korta passen och väljer en lugnare runda. Om ett knä börjar gnaga och inte lugnar sig skickar jag vidare till vården och 1177 i stället för att gissa själv; där finns också det jag skriver om knästöd och knäskydd för löpning. Inte coach, inte läkare – bara en löpare med en pappersdagbok.

Mitt eget val en vanlig januarirunda

Det blir dubbskor från dörren, broddar i jackfickan och en runda där jag vet var skuggan ligger kvar. Snittempo runt 6:00–6:30, puls låg, känsla 2. Kommer jag till en bar sträcka på mer än några hundra meter tar jag av dem igen.

Jag skriver inte upp märken eller priser i loggen. Däremot skriver jag datum, distans, tid, snittempo, puls och en enda rad: «broddar på 1,8–3,1 km, satt still». Det räcker för att jag ska veta vad jag plockar fram nästa gång det gnistrar om trottoaren.